Det halvgamla är alltid det mest urmodiga och få värnar om 1980-talsarkitekturen. Kulturredaktionens Katarina Wikars reser tillbaka till tidens byggnader och tar farväl.
Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.
ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i november 2020.
Inget årtionde är estetiskt så nedvärderat som 1980-talet med sina solkiga pastellfärger och låga glastak men kanhända kan det komma en framtid då någon bestämmer sig för återupprätta det.
Innan dess ska jag försöka berätta vad decenniet var för något för er som är för unga för att minnas eller er som av en eller annan anledning har förträngt det. Jag var nämligen ung på åttiotalet och sen aldrig mer.
Åttiotalet var helt analogt. Vi skrev på elektriska skrivmaskiner och vände på vinylskivor. Inne i tjockteven flimrade en snedställd rockvideo från MTV. Fotografier skulle helst vara i svartvitt och sneda de med för att visa att de var en bild och inte verkligheten. Det var kallt krig och Berlinmuren. Om man var arbetslös skulle man skriva ordet arbetslös för hand 100 gånger i rad på rosa kort. Sen kunde det hända att man fick ett beredskapsjobb. Palme blev skjuten och Tjernobyl blåste radioaktiva vindar över oss. Mot andra halvan av åttiotalet avreglerades finansmarknaden i Sverige och yuppien blev en symbol för den nya tiden. Vi lärde oss ord som postmodernism och försökte läsa Walter Benjamins Passagearbetet och Derrida. Orden för åttiotalet var fragment och mellanrum.
Detta bara som bakgrund för nu ska vi koncentrera oss på arkitekturen. Den blir ofta inte synlig förrän efteråt. På åttiotalet bodde få unga i åttiotalshus. När jag flyttade till Stockholm 1983 fick man gå på utlagda bräder över ett lerigt träsk som senare skulle bli det nya bostadsområdet Södra Station, byggt på sjöbotten. Detta var fortfarande stadens utkant. Fyllefarbröderna sov i sandcontainrar längre bort på Ringvägen.
I antologin ”Tio byggnader som definierade 1980-talet” är förstås Södra station med. Området skulle bli stadens renässans, skriver Rasmus Waern. Ett postmodernt bostadsområde. Det var arkitekturens mest förvirrade tid. Den katalanske arkitekten Bofills båge skulle bli ett palats åt minnena. Futuristisk klassicism möta nymodernism. Vissa kallade det kulissarkitektur och Henning Larsens skyskrapa vid Medborgarplatsen blev både kortare och tjockare än planerat och fick namnet Haglunds pinne efter stadsbyggnadsrådet. Och länge luktade det korv från KF:s korvfabrik på hörnan.
Nu står området där mitt på Södermalm, och det har åldrats snabbare än den omkringliggande sekelskiftsarkitekturen, ja, snabbare än 60-talshusen strax intill. Åttiotalets pastellfärger blev fort solkiga slår det mig, och de höga portalerna riktiga blåshål trots alla ambitioner. David Bowie hade konsert på Ullevi 1983, och hårdblonderad i en aprikosfärgad eller var det mintgrön alldeles för stor kostym med axelvaddar ville han få oss att dansa. Man kan säga att tidens arkitektur var ungefär likadan.
Mycket av det storskaliga som uppfördes gjordes för ett samhälle som snart inte skulle finnas längre. Posten var fortfarande ett hus och ett statligt verk. Man gick till ett postkontor, gärna stort och ljust och modernistiskt och stod i kö för att köpa frimärken och betala räkningar. Och 1983 byggdes det största posthuset av dem alla i Solna, Tomteboda postterminal mellan motorvägen och järnvägsspåren. I grå betong med 106 000 kvadratmeter golvyta och funktionerna synliga från utsidan. Sedan försvann Posten men vart tog den vägen? I dag är den en lucka i matbutiken, en dröm.
Kvar som ett ekande minne står den där, den gigantiska postterminalen i Tomteboda, ett minne av den ideologiska gräns som gick rakt genom åttiotalet, och som Dan Hallemar börjar arkitekturboken med att peka på. Den första halvan av decenniet lever kvar i postproggen, husockupationerna, trädkramarna. Bomässan i Upplands Väsby 1985 slog ett sista slag för det småskaliga, för grannskapstanken och kollektivhusen. Sen kom avregleringen av finansmarknaden, innerstäderna som legat halvt i träda blev investeringsobjekt, skillnaderna mellan de som äger och de som hyr slutligen en avgrund.
Och vid vägkanterna står den gamla framtiden kvar. Det var på sent åttiotal alla dessa köpcentrum utmed motorvägen slog upp portarna efter amerikansk förebild. Bilen var inte det allra nyaste men skulle ha sin rättmätiga plats. Motorhotell med integrerade bensinmackar och inglasade shoppingstråk bredvid en gigantisk parkering. Eurostop hette den utanför Jönköping. Och Eurostop hette fler. De var också en effekt av avregleringen, den nya lättheten att låna pengar, spekulationen i fastigheter innan nittiotalskrisen gjorde att många konkade och andra inte ens hann byggas innan tidsandan ändrades och innerstadens husockupanter sopades bort av nyurbanismen och bostadsrättsomvandlingarna.
Atrium var ett riktigt åttiotalsord. Inglasade balkonger och innergårdar. Solna glasade in hela sitt gamla centrum. Även SAS Frösundaviks stora glasade kontorsbyggnader står som ett monument över en era där flygbolagen hörde till samhällets mest innovativa. Nya kontoret halvvägs till Arlanda var stort som sex fotbollsplaner. Glasväggar för den nya synliga kontorsmänniskan. SAS-chefen skrev en bok som hette ”Riv pyramiderna” och bytte första klass mot business class. Framtiden var global 1989, kan man läsa, kan jag minnas. Världen öppnade sig. Berlinmuren föll. Det var bara att sätta sig i ett flygplan utan dåligt samvete - om än bakom skynket.
Det kan te sig svårt att återupprätta åttiotalet med alla glastak, tron på flyget och bilen och shoppingen, kanske en och annan arkitektritad villa i linoljefärg slinker igenom tidsfiltret. Även det genomtänkta med ambitioner för alla - som Tensta Gymnasium - har tvingats stänga. Kontorshus från den tiden rivs i allt större omfattning. Det halvgamla är alltid det mest urmodiga, och här talar vi lågt i tak och bleknad pastellbetong.
Flera av mina vänner bor i åttiotalshus och säger sig trivas så visst kan här också skapas hemkänsla. Jag bodde en gång efter en separation i ett tegelhus med mycket små fönster från oljekrisens tid och hatade de melerade linoleummattorna, lyhördheten och aprikosväggarna och hade till slut många män från miljöförvaltningen i garderoben som lyssnade efter lågfrekvent buller. Ett pojkvänsembryo i Berlin med Walter Benjamin-komplex hade en gång sagt att min aura var trasig. Så det kanske inte var bostaden som brast, det kanske var jag.
Strax söder om söder i Stockholm står i alla fall det som kommer att bli den slutliga åttiotalsruinen, den sneda svartvita minnesbilden en molnig dag. Globen. Invigd 1989 och redan samma år var påven där och höll en mässa för 16 000 personer. Globen är ett tomt tecken redo att fyllas, sa någon inläst på poststrukturalismen, då det begav sig. Och när coronapandemin sedan gjorde Globen till ett tomt tecken som inte ens gick att fylla såg jag hur övergivenhetens tryck förvandlade den till en gigantisk knycklig golfboll. Hej då, åttiotalet.
Katarina Wikars, medarbetare på Kulturredaktionen
Litteratur
Tio byggnader som definierade 1980-talet, Arkitektur Förlag. Skribenter bl.a Dan Hallemar, Emelie Karlsmo, Rasmus Waern, Frida Rosenberg, Helena Mattson
